Vi har införlivat synen av tiggare i våra liv - vad gör vi nu?

Framför allt borde politikerna tala om det. Politikerna här hemma. Politikerna i EU.

Hur ska vi ha det med tiggarna?

Till en början var de några få, men de blev snabbt fler. Nu är det vardag. Vi fick en debatt om hur vi skulle förhålla oss till dem. Jag minns hur ”de goda” bland politiker och proffsdebattörer sa att de alltid la pengar i deras pappmuggar.

Så småningom kom en tid när samma personer ansåg att vi inte skulle lägga något i deras muggar. Vi skulle i stället skänka pengar till  organisationer som arbetar för att romerna ska få ett bättre liv i sina hemländer.

      LÄS MER: Alla vill hjälpa de hjälplösa – hur länge varar hjälpsamheten nu?

Våra svenska politiker i EU påstod att de förhandlade med kollegerna från Rumänien och Bulgarien. Dessa länder får ju pengar från EU för att förbättra romernas villkor. Nu hade våra politiker sagt till deras på skarpen.

Men sen blev det tyst. Tiggarna blev en ickefråga.

Jag går på stan och möter dem i varje gathörn, i tunnelbanan,  på Drottninggatan i Stockholm. Jag passerar den man som sitter på knä med nedböjt huvud och handflatorna mot varandra. Som i bön. Jag vänder bort huvudet. Står inte ut med hans underdåniga kroppsspråk.

I en tunnelbanevagn möter jag en ung romsk flicka som vill sälja en tidning. Hon kommer nära: ”Tidning! Köpa!”. Förstår att hon gör vad hon kan för att klara uppehället. Men jag blir irriterad, viftar avvärjande med handen. Blir någon jag inte vill vara.

De ropar ”Hej, hej!” och jag ser handskrivna lappar med vädjanden. Bilder på illa klädda barn framför ett skjul. Vet inte vad jag ska tro eller vad jag ska göra.

I gången mellan gröna och blå linjen sitter en man utan armar och med förvridna fötter. Han har bara ett linne och kortbyxor på sig, även i smällkalla vintern. Hans defekta lemmar ska synas. Vad ska jag göra?

      LÄS MER: Vad händer med medkänslan när tunnelbanan blir tiggarbanan?

Vid cykelställ och stolpar står fastsurrade bylten med blå Ikeakassar fyllda med filtar och kläder. Någon har ”sin” plats här. Kommer snart.

Jag går upp ur tunnelbanan vid Hötorget och snubblar över två romska kvinnor som sitter på några bylten och äter. Den ena har tagit av sig skorna och gnider sina smutsiga fötter. Den andra äter bitar av en kyckling och benresterna ligger slängda vid ingången till Pressbyrån.

I Hötorgshallen köper folk ostron och löjrom till fredagsmyset.

Jag är i Kista och äter lunch. En romsk kvinna går runt bland borden i gallerian och plockar på sig överblivna pizzabitar från tallrikar som andra gäster har lämnat.

Tänker plötsligt: kvinnor får mens en gång i månaden. Hur tar dessa kvinnor hand om sig då? Och var uträttar de sina andra behov?

Jag åker till återvinningen med tomma juicekartonger och plasttråg. Där sitter en romsk man. Han vill hjälpa till. Nästa gång väljer jag en annan återvinningsstation.

Allt detta pågår. Hela tiden. Vi är tusentals, tiotusentals, hundratusentals, kanske miljoner människor som ser dem varje dag. Vi har införlivat synen i våra liv. Våra barn och barnbarn ser det men undrar inte längre varför de sitter på gatan med en pappmugg och fryser.

      LÄS MER: “Jag är oroligare än någonsin för framtiden”

Vart tar de vägen framåt kvällen, när vi andra slagit oss ner för att titta på Mellon eller ”30 grader i februari”?

Dessa människor gör vad de kan för att överleva. Sådan är människans instinkt. Men ska vi ha det så här? Inte göra något är ingen lösning.

Vi har en flyktingkatastrof i världen. Åtskilliga av dessa kommer till Sverige. De ska ha tak över huvudet, skolor, jobb. De ska integreras, sägs det. De ska integreras, för sin och vår skull. För vårt samhälles skull.

Men vad gör vi med romerna som sitter i gathörnen? Vi låtsas som om de inte finns.

Vad tänker våra politiker när de ser dessa människor? Varför talar de inte om detta? Att tiggarna är ett problem. Ett mänskligt problem. Ett hygieniskt problem. Ett problem som gör något med vår empati.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet