News55

Sverker Olofsson: Vem tar tag i ensamhetsproblemet?

Artikelbild
Sverker Olofsson
Sverker Olofsson
Uppdaterad: 09 apr. 2024Publicerad: 18 okt. 2021

Vårt samhälle präglas av en stor utbredd ensamhet, särskilt bland äldre. Men vem tar egentligen tag i problemet?

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Det kändes inte alls som något speciellt när en kompis häromdagen frågade om vi skulle se den senaste Bond-filmen. En ganska vanlig situation kändes det som. När vi gjorde slag i saken några dagar senare var det lika självklart att ytterligare en kompis hade hakat på.

Ett par dagar efter filmen ledde jag ett samtal om ofrivillig ensamhet och då dök tankarna på Bond-filmen upp. Jag såg värdet med ett rikt socialt nätverk på ett nytt sätt. Vilken förmån att det alltid finns ett ställe där man kan droppa in på en kopp kaffe, och bäst av allt är kanske att det då och då ringer på dörren.

Ensamhet är på tok för vanligt i den generation jag själv tillhör. Över 300 000 människor är ensamma i Sverige och värst drabbade är de äldre. Jag har sett en siffra som säger att var tionde person över 75 år träffar en vän eller anhörig i bästa fall två gånger per månad. Hur ser vardagen ut för den människan och hur tänker hon kring vad framtiden för med sig.

Vi vet en hel del om vad ensamhet gör med oss. Mest uppenbart är risken för att bli sjuk. Det sägs att ofrivillig ensamhet är lika farligt som att röka 15 cigaretter per dag. Det handlar om blodtryck, inflammationer och annat. Ofrivillig ensamhet är inte bara tråkigt, det är farligt också.

Värst av allt. Åtminstone mest hjärtknipande. Ensamhet är förknippat med skam. Man skäms över något man inte råder över. Jag kan tänka mig att det är förklaringen till att många ensamma dras in i känslor som hopplöshet och nedstämdhet.

Hittills tror jag inte att samhället har hunnit med. Det är på något sätt oklart vem som skall ta tag i ensamhetsproblemet. I det samtal jag ledde fick jag känslan av att både kommun och region vill väl, men inte vet vad man skall göra, och inte alls hittat sätt att samarbeta.  

Sannolikt är det civilsamhället som kommer att ta på sig största bördan, och redan har gjort det. Organisationer och enskilda. I min kommun vet jag att till exempel Röda Korset gör stora insatser.

Var är då politiken? Den börjar röra på sig i frågan. Under pandemin har regering och stödpartier satsat pengar på civilsamhället just för att föreningar och organisationer skall kunna hjälpa särskilt utsatta. 

ANNONS

Den mest engagerade politikern verkar annars vara Kristdemokraten Jakob Forssmed. Han har skrivit omfattande och gedigna motioner med mängder av förslag på hur man skall kunna bryta ofrivillig ensamhet. 

Han vill stärka civilsamhället och satsa på äldreboenden. Från England har lånat idén att en läkare skall kunna ordinera gemenskap på recept. 

Det är ju ingen hemlighet att äldre ofta diskrimineras i Sverige. Man kan säga att äldre är en lågprioriterad grupp och därför tar det tid att upptäcka både resurser och problem i grupper.

Man behöver inte öppna ögonen speciellt mycket mer för att inse att andra länder kan ha en helt annan syn på sina gamla. USA till exempel hade inga större problem med att välja en 78-årig president. 

Det räcker annars med att kolla över närmaste gränsen västerut. Norge har en äldreminister och redan Theresa May inrättade en ensamhetsminister i Storbritannien.

Jag tycker att Jakob Forssmed är något på spåren när han säger ungefär så här: ”Efter pandemin bör vi byta påbuden om att minimera våra sociala kontakter till att maximera dom.”

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS