News55
onsdag
18 mars

Per Ragnar: "Då ringde Astrid Lindgren — om döden"

Per Ragnar Astrid Lindgren
Per Ragnar tycker att vi tappat tron. Skriver om ett minnesvärt samtal med Astrid Lindgren. Foto: Mikael Andersson/Björn Larsson/TT
Per Ragnar
Per
Ragnar
Uppdaterad: 18 mars 2026Publicerad: 18 mars 2026

Döden är ständigt närvarande – i statistiken, i våra liv och i våra samtal. I denna krönika reflekterar Per Ragnar över möten med Astrid Lindgren, vänskapen med Ted Gärdestad och sina många år vid människors sista avsked.

ANNONS

Mest läst i kategorin

Detta är en åsiktstext. Åsikterna är skribentens egna och delas inte nödvändigtvis av redaktionen.

Varje år dör 60 miljoner människor världen över. Var tredje sekund dör någon av svält och undernäring. Var 39:e sekund begår någon självmord. Cirka 100 000 människor dör i Sverige varje år.

Döden – överallt och alltid närvarande.

 Christina Schollin och Per Ragnar i pjäsen “Det går an” på Södra teatern 1975. Foto: Svenska Dagbladet / SCANPIX

Samtal från Astrid Lindgren

Det var i början av 70-talet. TV-serien Röda rummet där jag spelade Arvid Falk hade gjort stor succé och telefonen ringde.

“Ja hejdu, det är Astrid Lindgren”

Lång tystnad från mig innan jag fick ur mig – “DEN Astrid Lindgren?”

ANNONS

“Ja, jag sitter här på ön och åskan dundrar och bär sig åt, jag skulle ringa förlaget men åskan ville tydligen något annat”, svarade Astrid.

Och så började vi prata – i två timmar, om allt mellan himmel och jord.

ANNONS

Döden, döden, döden

Det var då jag för första gången fick höra att hon och hennes syster inledde varje samtal med – döden, döden, döden.

För att påminna om att den var oundviklig men det viktiga var att samtala så länge man var vid liv.

Vårt nästa stora samtal om livet och döden hade vi på svenska ambassaden i Moskva när vi gästspelade där med Bröderna Lejonhjärta.

Ted Gärdestad

Ted Gärdestad och jag var nära kompisar, vi spelade fotboll i tv-laget – med bland annat denna tidnings eminente kolumnist Ulf Elving

 Per Ragnar förrättade Ted Gärdestads begravning 1997. Foto:
Ola Torkelsson/TT

Ted var en sökare, han avskydde idolskapet, ville bara skapa musik. Hans sökande förde honom till en indisk guru, besöken i dennes ashram fick ödesdigra konsekvenser. 

ANNONS

Ted började höra röster, de sista tio åren medicinerades han starkt innan han valde att lämna livets perrong.

Jag var officiant på hans begravning och fortsatte sen att vara så vid hundratals borgerliga begravningar. Inte minst vid så begravningar som betalas av socialtjänsten, en ensam människa utan anhöriga eller arbetskamrater vid avskedet.

Det kändes extra meningsfullt att försöka skapa åtminstone ett värdigt och vackert avslut.

En dödsannons

Plikt hette budet du dagligen lydde
Hela din gärning var märkt utav flit
En för tidig död blev resultatet av ditt slit
Vi fortsätter där du slutade – vila i frid

Vem vill ha det eftermälet? Hur många jobbar ihjäl sig?

Tron har tappat fästet

Allt fler kremeras idag, begravning måste ske inom en månad efter döden och det är svårt att få till ett datum som passar släkten spridd över Sverige.

ANNONS

Många har varit gifta mer än en gång, de olika familjerna har olika synpunkter på avskedet. Tron har tappat fäste, alltfler vill inte ha någon ceremoni alls, bara aska att strö i någon anonym minneslund.  

 “Någonstans finns det tro, någonstans finns det hopp, någonstans finns det kärlek, men säg mig, var finns Någonstans?”

Det är ett rop som ljuder allt högre i dessa dagar.

Läs mer på News55:

Marie Göranzon om döden: ”Det är slut snart”

Efter 20 år: Mystiken spräckt – han är Banksy

Matbutiker lurar dig på pengar – lär dig knepen och undvik fällorna

Anna Mannheimer om sin hemliga jobbdröm

ANNONS
Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS
ANNONS