När radioaktiviteten från Tjernobyl nådde Sverige våren 1986 satt Kerstin Lundmark mitt i händelsernas centrum. Som ansvarig för telefonväxeln på Statens strålskyddsinstitut tog hon emot en ström av samtal från oroliga svenskar – samtidigt som myndigheten försökte förstå vad som hade hänt.
Joakim K E Johansson
Uppdaterad: 10 mars 2026Publicerad: 10 mars 2026
ANNONS
Mest läst i kategorin
Lördagen den 26 april 1986 inträffade det som inte fick ske. En allvarlig olycka i det sovjetiska kärnkraftverket i Tjernobyl ledde till en explosion i en av reaktorerna och ett radioaktivt moln spreds över stora delar av Europa. I år är det 40 år sedan katastrofen, som betecknas som en av de värsta i kärnkraftens historia.
MISSA INTE: Ny forskning: Äldre kan skapa nya hjärnceller – kan förklara superminne
Händelsen blev starten på några mycket intensiva arbetsveckor för Kerstin Lundmark som idag är 80 år gammal. Vid tiden för olyckan ansvarade hon för telefonväxeln på Statens strålskyddsinstitut – det som idag heter Strålsäkerhetsmyndigheten.
“Jag var signalskyddschef och hade hand om en liten grupp människor som jag utbildade i bland annat telefax, telex och kryptoapparater. Jag ansvarade också för alla listor och kontakter med samverkande myndigheter”, berättar hon för News55.
Växeln gick ner
På måndagen efter olyckan blev hon hastigt inkallad till sin arbetsplats som låg i Haga tingshus i Stockholm. I Forsmarks kärnkraftverk hade det uppmätts förhöjda strålningsvärden som man först trodde kom från den egna reaktorn.
“Det som var underligt var att det tog ungefär en timme innan man visste att strålningen kom utifrån”, berättar Kerstin Lundmark under en pressträff med Strålsäkerhetsmyndigheten.
ANNONS
När man förstod att radioaktiviteten kom utifrån började experter analysera vindriktningar och isotoper. Ganska snabbt växte misstanken att utsläppet kom från Sovjetunionen. Först senare på kvällen stod det klart att det rörde sig om en olycka i kärnkraftverket i Tjernobyl i nuvarande Ukraina. Då hade sovjetiska myndigheter för första gången bekräftat olyckan i ett kort meddelande via den statliga nyhetsbyrån TASS.
ANNONS
Fick sin kamera sönderslagen
Insikten fick ledningen på Statens strålskyddsinstitut att utlysa höjd beredskap, samtidigt som man kontaktade andra berörda myndigheter. Kerstin Lundmarks uppgift var att se till att telefonväxeln i huvudbyggnaden var nattkopplad.
“Ganska snart började journalister och allmänheten att ringa, det var väldigt stor belastning så växeln gick ner och under flera timmar var vi bortkopplade från verkligheten”, berättar hon.
Men trycket var inte bara hårt på telefonväxeln. Journalister och nyfikna privatpersoner försökte ta sig in i huvudbyggnaden i Haga, vilket tvingade myndigheten att kalla in ett vaktbolag för att hålla obehöriga borta.
“En journalist från Aftonbladet var väldig, väldigt envis och skulle till varje pris komma in. Då hade vi en tjänsteman som sa ‘kommer du in så kommer vi att slänga ut dig’, vilket också skedde. Han blev utslängd och hans kamera gick sönder. Det blev ett riktig rabalder”, berättar Kerstin Lundmark för News55.
Skapade förvirring
Hon minns också hur myndighetens dåvarande generaldirektör, Gunnar Bengtsson, efter olyckan figurerade i nästan varje nyhetssändning och att han ofta hade en kofta på sig, vilket var ovanligt för en generaldirektör på 1980-talet.
ANNONS
“Han blev Gunnar ‘Koftan’ Bengtsson med hela Svenska folket”, berättar Kerstin Lundmark.
I ett uttalande i medierna sa Gunnar Bengtsson att man på grund av det radioaktiva nedfallet inte borde äta persilja i vissa delar av landet. Sedan la han till att om någon ändå hade gjort det, så var det inte så farligt – vilket skapade förvirring bland allmänheten.
Ringde in och grät
Enligt Kerstin Lundmark ringde folk efter det och undrade om deras marsvin kunde äta gräset ute. Men andra var betydligt mer oroliga, inte minst för sin egen hälsa. Hon kommer särskilt ihåg en ung kvinna som grät i telefonen.
“Jag är så nervös, jag har sådan klåda på ryggen, jag var ute med min kille och hade picknick, och nu har jag sådan klåda”, sa hon enligt Kerstin Lundmark.
En man som gick på strålbehandling på radiumhemmet ringde in och sa: “Ja, nu kanske jag kan hoppa över min strålbehandling, jag kan ju gå ut på trappen och stå i ett par timmar”. Och en kvinna som var havande frågade: “Vågar jag verkligen krama min pappa när han kommer med flyget från Ukraina?”.
“Vi kunde inte ens gå på toaletten, utan det ringde, ringde och ringde”, berättar Kerstin Lundmark för News55.
ANNONS
MISSA INTE: “Myndigheter sprider skit” – Agnes Wolds sågning
Många långa nätter
Under de händelserika veckorna som följde kom kollegorna på myndigheten nära varandra och Kerstin Lundmark minns att det var både intressant och händelserikt.
Varje kväll fick hon skriva långa textremsor med information om vad som hade hänt under dagen som sedan gick ut via telex till instanser i Sverige och även utomlands. Det blev många långa nätter då hon fick sova över i vilorummet i Haga.
“Vi ställde upp till 100 procent för varandra och man kände sig verkligen behövd” berättar hon.
Efter två intensiva månader fick hon ledigt och reste till Tunisien för att vila upp sig. Men så lätt skulle hon inte komma undan, vilket hon insåg när hon satte igång tv:n i hotellrummet.
“Det första jag fick se på tv i Tunisien var Gunnar Bengtsson i sin gula kofta. Så det hjälpte inte ens att åka till Afrika för att slippa Tjernobylolyckan. Det var snopet”, konstaterar Kerstin Lundmark.
ANNONS
LÄS ÄVEN:
Amorteringskravet skrotas – storstadsbor vinnare
Efter 60 rasar jobbchanserna – värst drabbade är lågutbildade kvinnor
Techmiljardären: Barn som föds nu kan slippa jobba helt
Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
Joakim K E Johansson
Journalist, kommunikatör och fotograf som gillar bra historier, intressanta vinklar och gamla kameror. Har jobbat med kommunikation sedan 90-talet och blir fortfarande nyfiken varje gång något skaver.
Joakim K E Johansson
Journalist, kommunikatör och fotograf som gillar bra historier, intressanta vinklar och gamla kameror. Har jobbat med kommunikation sedan 90-talet och blir fortfarande nyfiken varje gång något skaver.
ANNONS
ANNONS
Senaste nytt
ANNONS
ANNONS